Under dessa år så har vi hunnit med en del, nya områden har öppnats, otaliga linjer har borstats fram, rest fram och tillbaka till jordens ände. En och annan paj har även kastats. Mest på skoj förstås.
Men är det egentligen något som förändrats på dessa år utöver ett konstaterande av viktökning, hårminskning samt ett utökat bibliotek med diverse claim to fames?
På klätterscenen är allt sig likt. Inget revolutionerade har egentligen hänt. Endast evolutionerande. Är det ens ett ord? Sporten har vuxit. Vi blir äldre. Kidzen blir yngre. Kaffet smakar bättre.
Det går knappt längre att inte träffa någon som inte har prövat klättring, eller känner någon som håller på med sporten.
Ja, svensk klättring har i mina ögon vuxit till en folksport. Dock så har den belägrat sig inomhus. Åtminstone om man skall se till Stockholmsklättringen. Får man ens kalla det för sport då?
Eller ska den sub-kategoriseras som motion?
Vänta nu. Gymnastik. Inomhus. Olympisk sport!
Moving on.
Debatten om vad klättring är kommer för evigt vara ett samtalsämne som vi aldrig kommer ifrån.
Moffat och Moon gjorde det inte lätt för någon av oss 1996 när deras styrka demonstrerades på VHS. Titeln tydde ju på det. Var det verkligen riktig klättring som vi skådade med drypande handflator och förstelnade ögonlock?
Admirationen för den hängivna träningen vägledde insnöade till att systematiskt bryta ner sina fingrar på campusbrädan 6 dagar i veckan.
Oavsett om vi besitter bokstavskombinationer som påminner om Aspberger eller om vi lajfstajlar så fort termometern konstaterar att vi inte kommer att frysa pungen av oss, så håller vi på med exakt samma sak som Pierre Allain med vänner gjorde 1930 i Fontainebleau. Vi rör oss från A till B på den största grushögen vi kan hitta som har mer än 1 move.
Vi vänder oss till examinerade geologer ibland för att få hjälp med att sten arten. Principen är dock densamma. Låt oss göra det x år till. Evolvera alltså.
